Att du är här, och att du läser detta, betyder mer än du kanske tror. De här är början på någonting jag har velat göra länge, att skapa en plats där min konst får ta plats på riktigt.

Jag heter Lina, och jag har alltid haft ett stort behov av att skapa. Inte nödvändigtvis för att jag var ”bra” på det i klassisk mening, utan för att jag helt enkelt inte riktigt fungerar utan det. Det är som att kreativitet är mitt sätt att förstå världen, och ibland också mitt sätt att få lite ordning inombords; bearbeta en del känslor och få utlopp för andra. Ett sätt att organisera mina tankar och ibland ett sätt att låta själen komma ikapp omvärlden.

Min konst är väldigt mycket Jag. Den är inte perfekt, den är inte alltid (läs mycket sällan) planerad och den följer aldrig några tydliga regler. Och det är så jag vill ha det. För mig handlar skapande inte om att göra någonting ”rätt”, det handlar om att göra någonting som känns.

Jag skulle beskriva min stil som ganska rå, levande och personlig. Jag dras ofta till kontraster. Det stilrena mot det slitna, det ljusa mot mörka och det kontrollerade mot det spontana.
Jag gillar när det finns struktur, men också när någonting bryter av. När ögat får vila lite, men också överraskas. Jag vill att det ska kännas att det finns en människa bakom det jag gör.

Hur jag jobbar

Om jag ska vara helt ärlig har jag sällan en tydlig plan när jag börjar. Jag önskar ibland att jag var en sån person som skissar upp exakt hur allt ska se ut innan jag sätter igång, men det är verkligen inte jag.
Ofta börjar det med en känsla. En färg jag fastnar för. En textur jag vill testa. Sen börjar jag.

Jag lägger på färg, bygger upp lager på lager, testar, ändrar, ångrar mig, gör om. Ibland går det snabbt och allting flyter på. Ibland står jag och stirrar på min canvas och undrar varför jag ens började. Och det är helt okej!
För det är just de stunderna, när det inte är perfekt, när det känns rörigt, som någonting nytt kan hända. Jag har lärt mig att inte vara rädd för att ”förstöra” något. För nästan alltid går det att bygga vidare på, ändra riktning, eller göra någonting ännu bättre utav det.

Konst är lite som livet i stort, kan man säga.

En tavla för mig är sällan bara en tavla. Den är en process, en resa och ibland till och med en liten kamp.
Det börjar ofta ganska oskyldigt. En tom canvas, kanske lite för mycket kaffe på det och en idé som känns briljant för stunden.
Sen kommer verkligheten.
Färgen hamnar inte där jag har tänkt, kompositionen känns fel. Något skaver. Och där någonstans börjar det riktiga jobbet. Jag testar olika lager, bygger upp struktur, skrapar bort, målar över igen.

Jag älskar att arbeta i olika lager, både visuellt och känslomässigt. Det som syns på ytan är bara en liten del av helheten. Det gör att varje tavla får sitt eget liv.

Perfektion VS Känsla

Om det är någonting jag försöker påminna mig själv om hela tiden så är det detta: Det behöver inte vara perfekt.
Vi lever i en värld där så mycket ska vara så tillrättalagt, genomtänkt och ”rätt”. Men i mitt skapande försöker jag gå lite åt andra hållet.
Jag vill att det ska få vara lite snett, lite ojämnt, lite oförutsägbart.
Jag försöker att inte kväva processen med för mycket kontroll, helt enkelt. Balansen mellan kontroll och kaos är typ… hela grejen!

Det finns dagar när allt känns självklart. När idéerna bara kommer, när färgerna känns helt rätt och när jag knappt hinner med mina egna tankar.

Och så finns det de dagar när ingenting fungerar.

När allt känns platt, tråkigt och helt utan riktning. Förr kunde de dagarna stressa mig ganska mycket. Jag tänkte att jag ”borde” vara kreativ hela tiden. Men jag har börjat förstå att det inte fungerar så.

Inspiration går i vågor. Och ibland behöver man bara låta det vara. Ta en paus. Göra något annat, och lita på att det kommer tillbaka. För det gör det.

Jag skapar inte bara för att göra fina saker (även om det såklart är en bonus när någonting blir riktigt bra). Jag skapar för att det ger mig någonting på djupet.
Det är ett sätt för mig att uttrycka saker jag kanske inte alltid kan sätta ord på. Ett sätt att landa. Att få vara i någonting utan att egentligen tänka för mycket.
Det är inte alltid perfekt bakom kulisserna. Det finns tvekan, frustration, skratt och ibland lite färg på fel ställen (typ överallt).

Jag vill att det ska kännas äkta.